En ummikko i Tornedalen

Mikael Nieme's Populärmusik från Vittula är en av de få böcker som har fått mig att skratta från första sidan till sista. Den skånska cyklisten fick mig nära nog att tappa andan, men det är berättelsen om bröllopsmiddagen som jag älskar mest. Det kapitlet är en språklig höjdare. Så gränslöst, och ändå så exakt.
Jag kan inte säga att jag har varit med om en sådan middag, ändå känner jag igen alltsammans. Det är märkligt och det är förmodligen det som är poängen. Med sitt gestaltande språk har Niemi fångat ett temperament och en atmosfär som vi alla känner igen. Vi är trots allt nordbor allihop.
Innan Populärmusik rån Vittula var Tornedalen ganska okänt. Själv återvänder jag till Tornedalen, år efter år. Dialekten är musik i mina öron, och jag blir lika lycklig var gång jag kommer till denna del av Sverige. Och Finland.
Vidderna och den magiska tystnaden! Det friska, det vilda och det oändliga. På vintern står träden i evigt stelnade poser. Dvärgbjörken kroknar av snö och ser ut som vättar. En blandkultur av tornedalingar, samer, finnar och svenskar. Det är inte långt till Norge och man kan nästan känna Ryssland.
Tallriken ställs fram om man kommer till matdags men ingen ”går på middag” vare sig hos vänner eller på restaurang. Det är inget klimat för nätstrumpor oh pumps på dansen, där karlarna ombeds hänga in sina knivbälten i garderoben.
En bil i timmen, eller kanske bara varannan. Man kan vara ovänner men i ett klimat där temperaturen kan sjunka till minus 40° blir ingen stående med en trasig bil.
Och liftar man kör föraren gärna tjugo mil extra.
Leastadianismen lever kvar. Det kan man se på hem utan garder eller blommor, och på att det finns familjer med femton barn. Här finns noaijder som kan bota och de flesta har mött åtminstone ett troll. Ingen knackar på dörren innan de går in och ingen öppnar om det knackar – det kan ju vara döden. Dt vill säga lappfogden, polisen eller myndigheterna.
Första gången jag knackade på ett samehus i trakten; nycklarna hängde i låset och inifrån hördes radion, men ingen öppnade. Jag knackade igen. Och igen. Och igen. Jag visste att man bara skulle gå in, men förmådde inte. Slutligen öppnas dörren, en gammal man kikar ut och utbrister: jag trodde inte att det var någon, eftersom det knackade.
Man anmäler sin ankomst genom att stampa snön av skorna på farstutrappan. Och man sätter sopkvasten under handtaget på ytterdörren när man går hemifrån; så att grannarna vet att ingen ligger stupad i köket.
På Konsum finns inte grön currypasta, och bredvid det slaktade renköttet på Statoil hänger Helly Hansen kalsonger och lasso för olika årstider.
Ibland blir någon galen och hotar att skjuta vänner. Eller ovänner. Eller sig själv. Och kanske också gör det.
Döttrar flyttar hemifrån, och söderut.
Det är inte lika brått att få iväg sönerna.
Det ska skottas, plogas och bäras ved, vilket kräver en karl eller två.
I Pajala har man funnit en strategi vad gäller kvinnounderskottet. Varje september ordnas en vecka med dans, Römppäviikko. Kvinnor kommer i busslaster för att dansa med bygdens singelherrar och kärlek uppstår, barn föds och nya familjerkonstellationer skapas.
Miljön är exotisk för oss som bor i mer tättbefolkade områden och vi tror gärna att ödemarkens människor lever helt OFF från övriga världen. Men de har många gånger en mer påtaglig kulturell och politisk medvetenhet än vad vi i de ”civiliserade” delarna av landet har.
Det kan låta som en grov generalisering men det är faktiskt så. Och det är inte så konstigt. Vi bor i samma land och har samma regering, ser samma såpor och läser samma tidningar. Men de politiska beslut som tas centralt får helt andra, och mer påtagliga, konsekvenser för människorna i norr än för oss i söder.
Den helgen svenska folket röstad om EU åkte jag tåg till Kiruna. Mellan Malmö och Stockholm satt folk tysta. På nattåget från Stockholm samlades resenärerna i rökkupén och i restaurangvagnen och diskuterade vilt. När jag kom till Karesuando var öppningsrepliken på Statoil och på Konsum – Jaha. Och? Ja eller nej?
Det var allvar. Det var viktigt.
Ibland tror jag att jag har levt ett tidigare liv i den här landsänden. Det är bara det; att jag tror inte på tidigare liv. Så varför dras jag till Tornedalen, år efter år? Jag vet inte. Det är något där som jag känner igen, djupt inom mej – men vad det är, det vet jag inte.
Kanske detta att naturen och dess krafter visar att man lever. Eller att ingenting är så förnämt att det inte tål skit under naglarna. Tvärtom; skit under naglarna betyder att man grabbar tag i livet.
Det avskalade och karga, både i landskapet och i mötet med människor – det är utan krusiduller.
Både naturen och kulturen har en slags historie- och tidlöshet. Det är som om man kan se alla tider som har varit, och som är, på en och samma gång.
Men varför flyttar jag inte dit då, om jag nu längtar så?
Kanske för att jag talar skånska. Här där tornedalsfinskan, meänkieli, relativt nyligen har erkänt som ett språk likt samiskan är jag en främling i tornedalingens öron. En skorrande nollfyraelva – en ummiko.
Men det spelar ingen roll. Det är cirka tvåtusen kilometer mellan Tornedalen och Skåne men människans individuella knepigheter och sociala ticks är desamma här som där. Egentligen.
Det handlar bara om hur man ser det. Och ibland är det lättare att få syn på det egna någon annanstans än hemma. Kanske är det därför jag ständigt återvänder till Tornedalen, där människorna och livet är så tydligt, för att på så sätt få syn på Skåne och mitt liv här.

Ylva Floreman © 2002