Jag kände skam för att Peter slog mig. Jag var 15 år och hade redan lärt mig lägga skulden på mig själv. Det var jag som var den usla, inte Peter som slog.
Det är psykologiskt normalt att tänka så fast det inte borde vara det. För om det är jag som har gjort fel – som ÄR fel – så har jag en chans att kunna förändra situationen. Eller mig själv.
Det är ett sätt att skydda sig. Det är därför offer sällan berättar vad de är utsatta för. De skäms, de tror på sin skuld.
Men. Offret är aldrig skyldigt. Aldrig någonsin någongång. Det skriver Marie– France Hirigoyen i boken ”Vardagens osynliga våld, om mobbing och psykiska trakasserier” och det är en bok som borde läsas av alla.
Hirigoyen kallar förövarna för perversa och förklarar ordet pervesitet som godhet förvandlad till ondska. Angriparen är en människa som känner en intensiv avund gentemot dem som har något som de själva inte har. Den som blir mobbad är inte svagare än andra, tvärtom. Offren besitter en livskraft och en styrka som angriparen vill åt, han vill ha den andres livsglädje.
Den perverse ifrågasätter aldrig sig själv, och ger aldrig upp. Den som tror att han eller hon kan förändra förövaren, förföljaren, mobbaren lever farligt. Detta gäller både i offentliga och privata relationer, på arbetsplatsen och i äktenskapet.
Offret lider av en situation som han eller hon inte är ansvarig för men i vårt samhälles tänkande är det offret som är den skyldige, inte förövaren. Den utsatte anses delaktig. Han eller hon måste ha gett sitt tysta medgivande. Annars hade det inte hänt. Offret blir misstänkt, till och med av dem som bevittnat angreppet.
Det är så vi tänker, det är så vi resonerar. Och när kvinnan säger stopp, det är nog, det räcker – när hon anmäler, går till polisen, advokaten, socialen – då är det hon som är den aggressiva, häxan, angriparen.
Ju större klassklyftor, desto mer våld och desto mer våld mot kvinnor. I Sverige har allt fler fått det allt svårare, och människor som drabbas av psykiskt eller fysiskt våld blir sjuka. Men de utsatta får sällan hjälp när de försöker göra sig hörda.
Dagens Eko rapporterar att 180 kvinnor har kidnappat sina barn för att rättssamhället inte klarar att skydda dem från deras pappor, eller andra våldsamma män. Tusentals svenska barn lever i något som kan liknas vid ett krigstillstånd.
På nära håll har jag följt en kvinna vars dotter blivit utsatt av sin pappa. Under flera år har mamman kämpat för sig och sina barn – utan att bli trodd. När rättsamhället inte fungerar är det kvinnan som kritiseras, det är hon som misstänkliggörs. Både öppet och med ord, och fördolt i icke-handling. Till och med offrens vittnen ifrågasätts.
Den som slog ville ju inte illa. Han älskar sin kvinna, sitt folk, sitt land. Han såg rött, det rann till, han tappade behärskningen. Egentligen ville han väl, han försvarar sin heder, sitt liv, demokratin.
Men orsaken till konflikten ligger alltid hos angriparen, aldrig hos den angripne.
Den man älskar den agar man.
Eller för att citera Bibeln som är tydligare – om man älskar agar man.
Vårt accepterande av våldet finns i språkbruket.
Ändamålen helgar medlen.
USA går in i Irak med förevändningen att störta en diktator och bygga en demokrati. Det hörs kritiska röster om USAs orättfärdiga handlande – men om ni lyssnar på mediernas språk så hör ni att det ofta är Irak som är den skyldige, inte USA.
I krig och kärlek är alla medel tillåtna. Detta uttryck används överslätande i samband med kärlek.
Att allt är tillåtet i krig är så att säga självklart. Ändå blir det mediastorm kring de amerikanska soldaternas tortyr av irakiska fångar. Journalister intervjuar militärer och psykologer: hur kunde detta hända? Men var det verkligen någon som trodde att den amerikanska militärmakten sysslade med mansrollsbefriande sensivitetsövningar?
Självfallet är individen mannen också offer i detta våldssamhälle. Men hur ska vi genomskåda förövaren och frita offret, när våld och makt är den övergripande disharmoniska tonen i vår kultur?
Våld är våld är våld – och aldrig kärlek.
I våld finns alltid en förövare, och alltid ett offer. Det fysiska eller psykiska våldet ingår som en naturlig del i vår kultur men nittio procent av förövarna är män. Så som vårt samhälle ser ut är det oftast kvinnan som kanar in i offerrollen, och mannen i rollen som förövare.
Precis så som kvinnor kämpar med sin roll som offer borde det vara varje mans främsta uppgift att arbeta med sin roll som förtryckare. Att varje dag fråga sig – vad har jag för del i det samhälle som är?
Jag förstår inte mäns passiva hållning. Jag förstår INTE att män svär sig fria från sin kollektiva delaktighet med ett avfärdande – det är inte jag som slår.
Förövare-offer-strukturen genomsyrar allt i vårt samhälle, ända in i sängkammaren. Våldet är inte individens privatsak. Det är politik.
Ylva Floreman © 2004