TEXT

När jag var sju år bad jag min mor om att få låna hennes skrivmaskin, fascinerad över kulsprutesnattret när hon skrev. Det fick jag. På ett villkor. Att jag använde alla fingrar.

Med en skärm för tangenterna började jag öva och vid åtta var jag snabb som en nyutexaminerad sekreterare. Och jag skrev - brev, noveller, deckare, tankar, berättelser, dikter. 

Det går fortfarande inte en dag utan att jag skriver - något - om så bara en text som den här. Jag kan inte föreställa mig ett liv utan orden, meningarna, språket, skrivandet.

Reportage

Gör inte vad ni vill. Gör vad jag vill. Eller försök åtminstone att inte göra det jag inte vill.


När vi blir äldre ska vi enligt socialtjänstlagen ”leva ett värdigt liv och känna välbefinnande”. Men hur ser det ut i verkligheten?

I denna djupt personliga och politiska bok ställer Ylva Floreman omskakande frågor om det goda livet på ålderns höst. ”När man är ung kan man stå ut med både skoskav och knölig säng, men när man är 82 eller 96? Är maten varm, ljummen eller rentav kall? Vem hjälper en att peta i tänderna där en köttbit fastnat?”

När hennes mor blir oförmögen att ta hand om sig själv börjar en envis kamp mot byråkratin och med den kommer alla frågor om hur det är att åldras i Sverige.

Ylva Floreman (f. 1954) är skribent och dokumentärfilmare, bosatt på Österlen.


Verbal Förlag 2022

Drivkraften bakom Ylva Floremans filmer och texter är människans utsatthet som varelse i livet och i världen. Hur tar vi ansvar, vad är frihet och hur behåller vi vår värdighet i ett svårdefinierat samhälle? Och vem lyssnar på ungdomarna?


I Ylvas tidningskrönikor varvas humor med ömsinthet och allvar och hennes krönikor har genom åren suttit på många kylskåp runt om i Skåne. Offra inte Olydnaden, Mina valpar bor i Karesuando, Var sak har sin plats är några rubriker på de krönikör som presenteras här. 


Artograf 2005

Att meka med bilar och åka fort. Att köra runt med kompisar. Att sitta i bilens värme med dånande musik i högtalarna. Att ha specialkunskaper och kunna visa upp ett lyckat resultat efter många timmars jobb.


Maud Nycander och Ylva Floreman har rest omkring i Moratrakten med kamera och anteckningsblock och träffat ungdomar som lever i och för bilar. De skälls ofta för raggare och beskylls för att ställa till bråk.


Det finns en generationsklyfta som inte enbart skapas av ungdomarna. De talar längtansfullt om gemenskap med vuxna och barn, men de vuxna låter sig stötas bort av ungdomarnas utseende, språk, dånande motorer och högljudda musik. Ändå kan många säkert känna igen sig i ungdomarnas beskrivning av sin kärlek till hembygden, behovet av spänning, det sociala trycket på gott och ont, den första förälskelsen, ja även fyllefesterna.


Dalarnas Museum 1985

"P-piller är bra eftersom vi lever i en kultur där kvinnan kan våldtas. Tack vare p-pillret är hon i alla fall graviditetsskyddad", säger en läkare i Lyckopillret, Ylva Floremans avslöjande bok om p-piller.
Boken är ett bevis på att hormonella p-medel ger biverkningar, den är ett bevis på läkemedelsindustrins cynism när det gäller att få farliga preparat sålda. Den visar att läkare skriver ut p-medel trots att de känner till biverkningarna, p-medel som de aldrig skulle kunna tänka sig att ordinera till sina anhöriga.
Lyckpillret är gjord i samarbete med hundratals kvinnor och efter samtal med åtskilliga experter.
I den här reportageboken går Ylva Floreman vidare med den kritiska granskning av p-medel som presenterades i tidningen ETC under våren och sommaren 1981.


Förlag AB Radikal 1981

Läs PDF